2 hjärnskakningar på 1 år, 2 hjärnskakningar på 6månader, 2 hjärnskakningar för mycket!

Det här är min berättelse om att ha hjärnskakning.

Det här året har bringat både tur och otur, med oturen kom turen kan man nästan säga. Inget ont som inte har något gott med sig. 

Jag som sällan är sjuk har under detta år varit mer sjuk än jag varit sammanlagt i hela mitt liv skulle jag tro, och hjärnskakning är inte att leka med. Det är ingen barnlek trots att jag nu i efterhand kan tycka att min första hjärnskakning var rena barnleken jämfört med den senaste, den jag nu försöker bli av med. Den första var nästan behaglig fast att jag hade en svår tid då, inte lätt med en envis tjej som så otroligt gärna vill jobba då man älskar sitt jobb (jobbet som liftvärd är att rekommendera). För att sammanfatta lite så vurpa jag med brädan i min favoritbacke i vintras, blev väl omhändertagen av goda kollegor direkt från start. En tur till Hc och sen börja den svåra tiden, 4 heldagar hemma innan jag var övertygad om att jag kunde jobba igen. Trodde då att en lätt hjärnskakning går över snabbt men oj vad fel jag hade. Kunde dock gå in och jobba halvtid utan några större problem men var dålig på att vila, vila är ju inte min grej men det är något man nu tillslut har lärt sig efter 2 omgångar, så det blev ett litet bakslag innan jag kunde jobba halvtid igen och sen ganska snart gå tillbaka på heltid. Att sitta i ett lifthus och hänga med kollegor är inte att vila, att ligga hemma i soffan eller sängen utan några ljud det är vila. Det var mycket tjat från kollegor, speciellt min extra pappa på jobbet, och vänner att jag skulle vila, ta det lugnt och typ gömma mig i ett mörkt tyst rum. Var jobbigt att höra, men är glad att dem gjorde det. Det visade att dem brydde sig om mig, utan deras tjat hade jag nog inte blivit frisk så fort som jag ändå blev. 4veckor med vila och halvtids arbete tog det innan jag var tillbaka på heltid igen. 

Tiden gick, jag kunde och vågade åka bräda som vanligt igen, älskar att susa fram i backarna. Jag kände mig som mitt glada vanliga jag igen, en underbar känsla! Det ända som påminde om min hjärnskakning var att jag var ljuskänslig, så jag bar solbrillor även ibland när man egentligen inte behöver. Men jag behövde. Sommaren kom och liftarna öppna igen till min stora förtjusning, det klia i fingrarna när man såg alla cyklister jag ville också testa! Har hela tiden sagt att det är farligt, haha men kul det var vad folk sa och jag trodde dem. Dem hade rätt, var fruktansvärt kul. 3:e gången man for ner för backarna på cykel var dagen jag skulle få min andra hjärnskakning. Var en perfekt dag med fint väder och bra sällskap, for runt på fjället med kompisar och var hur glad som helst. Sista åket blev på skutan. Halvvägs ner på just den leden hände något och jag stupa, försökte rädda situationen men det var för sent. Tydligen tar det ganska lång tid innan ens reaktionsförmåga är på 100% igen efter en hjärnskakning så det och lite trötthet gjorde att jag ännu en gång stupa. Fick hjälp av kompisen ner sista biten av leden innan jag blev hämtad av en kollega, utan att jag visste det så var det just i det fallet som allt skulle börja om igen. Trodde huvudet klarade sig bra och att armen fick ta smällen men så visa det sig att det inte var. Skakis var jag men inga andra symtom för dem kom dagen efter när jag var på jobbet igen, ju mer dagen gick ju mer fick jag hjärnskakningssymtom och glömde min onda arm. Kände igen huvudvärken, kroppens trötthet och illamående vid ansträngning sen sist. Ville inte tro på det, så jag sa inget till någon. Jag stod ut hela dagen, men när dagen var slut då orkade jag inte mer. Efter ett jourläkarsamtal där jag fick välja på bruten nacke eller hjärnskakning så åkte jag hem, försökte skratta bort det men det gick sådär. Där och då började en lång svår period för att komma tillbaka. 

Detta var på en fredag så när jag väl kom till Hc på måndagen kunde dem genast konstatera hjärnskakning absolut ingen bruten nacke, jag kände att jag inte orkade med detta. Hur skulle jag klara en period till? Denna gång visste jag dock att det inte bara tar några få dagar att bli frisk. 2 veckor till en början med huvudvärk och trötthet, orkade ingenting i stort sett det var vila som gällde, innan jag återigen var på jobbet. Då på mitt jobb i Norge, på min godisfabrik med marsipangrisar och galna norskar. Jag trodde jag var frisk och redo att börja jobba var ju ingen som sagt att det skulle ta längre tid än så denna gång, i 3 dagar stod jag ut på jobbet med illamående, yrsel, huvudvärk och jag trodde jag skulle svimma ett flertal gånger. Jag fatta inte att jag orkade, fatta inte att jag gjorde det, tror det var min envishet som drev mig och gjorde att jag tog mig kämpande igenom dessa 3 dagar innan jag sjukskrev mig igen. Jag orkade inte mer. Jag ville nog inte inse att jag fortfarande var sjuk. 

Baam det blev ett bakslag, men trodde ändå att det skulle gå över med några dagars vila. Undra om jag egentligen lärde mig något från första hjärnskakningen? Blev ytterligare en tur på Hc, 3veckor till jo jag tackar. Kände hopplösheten komma över mig, orkade inte mer. Orkade inte gå hemma, ville inte vara hemma, ville bara att min normala vardag skulle fortsätta och framför allt jag ville jobba! Var lite skrattretande faktiskt. Men då fanns mina vänner och kollegor där för mig och stötta mig. Utan er och Molly såklart så hade jag inte pallat det här, hade inte klarat en dag av denna sjukskrivning. Tusen tack! Läkaren jag var hos denna gång hjälpte mig också att förstå hjärnskakningen och vägen tillbaka, utan han hade detta inte heller gått. Han tog mig under sina vingar och tog hand om mig på bästa sätt. En dag ska jag åka tillbaka och tacka han, han gjorde detta möjligt!

Veckorna har gått och jag börjar se en ljusning på det här trots att jag har många veckor kvar, har gått från botten och till en bra bit nära toppen nu. Jag jobbar på för att komma tillbaka till mitt normala liv igen, det är ingen lätt resa men jag är fast besluten om att nå mitt mål. Det får ta den tid det tar, går liksom inte att skynda på det. Men mycket vila, skratt, glädje, promenader och vardagssysslor blir det och snart hoppas jag kunna få jobba igen. Skratten och glädjen har räddat mig. Under dessa veckor har jag också fått höra mycket tjat, kärleksfullt tjat från kärleksfulla människor. Men jag har verkligen behövt det tjatet. Har hört flera gånger att jag är sämst på att vila och ja jag kan erkänna att jag faktiskt har varit det, men nu har jag äntligen lärt mig. Blev liksom tvungen när det bara blev fler och fler veckor för varje läkarbesök. Ville mer än jag egentligen orkade, lät inte kroppen avgöra vad som var bäst. Höll på att bli portad från liftarna för att jag var där och andades frisk luft och träffa folk när dem tyckte jag borde vara hemma, men hellre vara där några timmar och bara titta och ta det lugnt än att vara hemma och kanske göra något jag inte borde. Har varit svårt det där med att ligga ensam hemma och vila, har velat ha folk omkring mig trots att jag inte riktigt orkat men nu är dem värsta veckorna över. Veckorna med huvudvärk är sen länge förbi vilket är så otroligt skönt, kunde inte ens duscha i början utan att få en hemsk huvudvärk. Den första en och en halv månaden typ åt jag så mycket panodil så jag kände mig som en knarkare. I och för sig så hjälpte det inte fullt ut dem dagar jag hade sprängande huvudvärk, då hjälpte inte mycket. Var så skönt sen när man kunde komma på sig själv att oj jag har inte tagit någon panodil på flera timmar men att det ändå gick bra, sen var det ännu skönare att kunna sluta helt. 

En ond kropp har jag också dragits med, öm och mörbultad. Orkade inte ens gå korta långsamma promenader utan att bli helt slut och behöva gå och lägga mig och vila. Hade inte så mycket kraft i armarna så det var jobbigt att hålla emot när hunden drog när man var ute med henne, behövdes inte mycket för att jag trodde att kroppen skulle gå sönder. Helt förskräckligt klen var jag, hade ingen ork heller var så trött hela tiden men lyckades ändå på något vis att hålla humöret uppe. Tröttheten borde man ju kunna bota med sömn, ja om man inte hade haft problem med just sovandet. Det finns något som heter drömmar som stört mig varje sovande stund. Det är något man får dras med helt enkelt, men i början är det inte ens drömmar för då är det bara ett ända kaos i huvudet av alla tankar från månader tillbaka och fram till nutid. Tusen tankar som snurrar runt i huvudet och man kände sig nästan mer trött när man vakna än när man gick och la sig. Helt sjukt så det har inte varit lätt att sova när hela ens sömn blev rubbad. Man var konstant trött helt enkelt. Men från första hjärnskakningen lärde jag mig att ett tecken på att det går åt rätt håll och att man håller på att bli bättre är att drömmarna dem blir färre och färre och mer behagliga, dem övergår från tankar i kaos till normalt drömmande. Kan fortfarande vakna om natten av en dröm men det är en gång om natten och inte tusen, snart ska man väl kunna komma in i djupare sömn än så.

Men nu är jag fri från huvudvärk, tinnitus och öm kropp, kan fortfarande vissa dagar känna mig väldigt trött men inte alls som förut. Men många timmar på Hc i Åre med order att följa hjärnskakningstrappan och en vända på Rehabcentrat i Östersund hos specialisterna där jag ordinerades långa promenader har nu gett resultat, och en stark vilja såklart. Varit på Hc så mycket så jag fått ett frikort (stammiskort haha), det är jag fast besluten om att inte använda. Jag och Molly går långa promenader varje dag, allra helst åker vi till Åre och vandrar på fjället. Det mår vi båda bra av.

Det jobbigaste med hjärnskakning (förutom huvudvärk m.m.) är nog att det inte syns på utsidan att man är sjuk, kan vara svårt för vissa att förstå när man inte bara ligger nerbäddad i sängen utan faktiskt är ute och är glad och träffar folk. Något som också varit jobbigt är att jag blivit stressad för minsta lilla grej och då fått huvudvärk och blivit väldigt upprörd, stresströskeln har varit otroligt låg under början av denna period. Skönt att det är över. Har även märkt en skillnad mellan denna och förra gången, det var under en promenad på fjället med Molly som jag såg ett blixtrande ljus som att det kom från en bil och insåg då att det råkade jag ut för väldigt många gånger under första perioden. Såg ofta det där blixtrande ljuset men under denna period har det bara varit någon enstaka gång, vet inte vad det beror på men det har varit lite halvjobbigt. Främst var det när man stod i liften och jobba, trodde alltid att det kom en skoter men det gjorde de ju aldrig. 

Det här har varit ett äventyr och en prövning men nu håller på det på att ta slut, för var dag som går så mår jag bättre och bättre. Jag tackar inte nej till äventyr men detta hade jag kunnat varit utan trots att det funnits många ljusglimtar. Det har varit mina vänner, kollegor och Molly som varit de där ljusglimtarna. Många svackor med lika många toppar. Prövningen, jo det har varit det här med vila, trodde aldrig detta skulle gå men det gjorde det. Sen har jag fått upp ögonen för nya saker såsom springning, alltid hatat det men va sjutton det är ju kul och skönt! I alla fall skönt :P hehe. Men den största prövningen blir nog i vinter, kommer jag kunna avstå från att ställa mig på brädan när det är nysnö ute?! Ska jag kunna låta bli att bryta mot läkarens förbud? Ska ha en lugn vinter utan fler skador i alla fall! Nu börjar jag bli redo att lämna hemmalivet och bege mig ut i arbetsvärlden igen. Nu känner jag mig nästan starkare än någonsin, mentalt i alla fall, och jag har fått en helt ny syn på livet. Underbart!

Så från att inte orka något till att orka en hel del, så är jag nu närmare mitt mål att komma tillbaka till mitt normala liv än någonsin :D 

Detta skrev jag för några veckor sen, kändes skönt att skriva av sig lite. Lite som att läsa om någon annans skador, rätt intressant faktiskt. Idag är jag helt frisk eller ja min sjukskrivning gick ut igår och jag inväntar nu bara att snön ska komma och att man ska få börja jobba igen, ska bli spännande och se hur kroppen reagerar på det. Jag har under dem senaste veckorna orkat ta tag i fler och fler saker som tex sjuklön, har varit tyngd på mina axlar men nu är jag lättare än någonsin. 3 månaders sjukskrivning blev det allt som allt denna omgång, har under detta år varit sjuk för flera år framöver. Nu satsar jag på ett friskare liv :D

Utsikt från Torpet, mitt sommarboende i Åre :D   

Jag vill bara börja med att berätta att vi var på en utsälltning med Molly i lördags och hon gjorde oss stolt, hon och Klara var ett grymt teamwork. Dom kallade hem 2st rosetter, ett hederspris och en 4:e plats. Grymt, var Klaras första tävling och Mollys andra :D 

Två glada tjejer efter första tävlingen med ett mycket fint hederspris. 

4:e plats i ungdomstävlingen med blandade raser. 

Grymt jobbat tjejer, i mina ögon kommer ni i alla fall alltid vara nummer 1!! :D

Idag har jag nått ett mål jag haft ett tag nu och det var att ta sig upp till Hummelberg gående, var fotografering av den vackra utsikten som locka. Tyvärr var det ingen sol idag som hade varit det allra vackraste och trevligaste så vi fick nöja oss med dimman, men var skönt att få komma upp till sommarens favoritställe. Där jag inte varit sen den 16 aug när jag krascha. Vi fick i alla fall en rejäl promenad och många fina bilder, tänkte bjuda på några av dem. 2timmar tog det att gå upp och 1timme ner :P Halva biten ner kunde jag åka på skorna medan Molly skutta omkring och dofta på allt, tyvärr hitta vi aldrig dem där rådjuren, rävarna och hundarna som lämnat spår men vi hade trevligt ändå. Molly sov i bilen hem, så trött och jag lär däcka vilken minut som helst. Är så där härligt trött :D Här kommer några bilder då :D 

Vårt första stopp, Wc berg :)

Äntligen uppe på Hummeln, där stanna vi för att vila och käka snö. Så gott! Haha 

Vi kolla till min sommarvän, han såg lite frusen ut men såg ut att må bra :P

Är det klart ute så är detta den bästa utsikten för då kan man se till typ världens ände.

Gräva, gräva, gräva.... 

Sen gräver vi lite till :P 

Utsikt över vackra Åre by! :D 

Jag spanar på en rovfågel, vad Molly ser det vet jag inte. Hon kanske helt enkelt bara kollar utsikten :)

Världens sötaste tjej!! Älskar dig så sjukt mycket! Tack för idag hjärtat mitt! <3